När jag var ca 5 år, så fick min farfar lungcancer, pga rökning.
När han började röka, så visste man inte hur farligt det var att röka.
Han fick välja mellan att sluta röka, få en operation och få 5-6 år med närstående, eller fortsätta röka och tacka nej till operationen, och dö.
Men farfar valde att få vara med sina närstående 5-6 år och slutade röka.
Men han levde ca 15 år med en lunga. Sista åren var det kämpigt med andningen.
När jag var 8 år, så fick min farmor hjärntumör i lillhjärnan.
Det här var 1997, då forskningen hade inte kommit så långt med behandlingar av hjärntumör i lillhjärnan.
Min farmor sökte dessutom försent, så hon överlevde inte.
Jag minns än idag, sista gången jag träffade farmor, när hon låg på sjukhuset.
Min farmor bad mig och min syster att sätta oss på en var sin sida av henne i sängen.
Jag förstod att det var hennes sätt att säga hej då en sista gång.
Hon bad mig och min syster att alltid hålla oss till sanningen.
Jag trodde hela tiden att hon prata om allt bråk det har varit bland mina farföräldrar, farbröder och pappa.
För det var mycket bråk och lögner.
Idag förstår jag att hon pratade rent allmänt, om att alltid hålla sig till sanningen.
Sanningen vara längst, och hellre sårad av sanningen än av lögn.
Idag, 25 februari, är det 20 år sen, min farmor fick somna in
Jorden blev en tommar plats och himlen blev en vackrare själ rikare.
När jag blickar upp den kalla nattens stjärnbeströdda himlavalv så ser jag en glimmande juvel högt där upp, tillsammans med mina andra änglar som kom efter
Jag var bara ett barn, när jag fick möta cancern, på håll, för första gången.
Men jag förstod att döden var närvarande med deras diagnoser.
Kommer du att dö eller kommer du att överleva?
Men att stå bredvid och titta på hur dom kämpar mot cancern,
men inte kunna göra någonting, så känner man maktlös.
Bara finns där, när dom när dom kämpar för livet.
Att livet är skört, är något jag har växt upp med.
Farmor som inte överlevde cancer, farfar som överlevde men fick leva på lånad tid, syster med medfött hjärtfel och operationer, multisjuk mormor, morfar med Parkinson (som blir ens död efter X antal år) som också levde på lånad tid, en pappa som dog av hjärnblödning,
mamma som börjar bli sköplig och dålig.
Cancern var lika oinbjuden hos mig, när jag fick hjärntumör.
Men jag har aldrig undrat varför just jag fick hjärntumör.
Min nitlott i livet.
Cancer är en sjukdom som river sönder, dödar och förstör.
Den river sönder den trygga tillvaro som en gång var.
Den dödar, den framtid som skulle bli.
Den förstör; lämnar drabbade och närstående med spillrorna kvar.
En orättvisa som aldrig svarar på Varför.
Det är ett krig där alla måste offra något.
Ett krig som saknar vinnare och förlorare.
En av tre får cancer idag, för eller senare.
Och kvar står överlevare ett helvetet.
Man får möta rädsla och ångest, tvingas att hantera rädsla och ångest, minnet för resten av livet, blir en mental kamp.
Överlever man, så är inte cancer över, det är vägen tillbaka till en dräglig vardag som är en kamp.
För mig är det en daglig kamp med hjärntrötthet, kognitiva problem, som är dolt handikapp.
Men det som inte dödar, härdar man.
Och livet är tufft, det gäller att vara lite tuffare då.
Men det är så svårt att vara tuffare än livet, när man möts av cancern.
För jag aldrig känt mig så ensam och svag, när jag verkligen insåg vad jag hade drabbats av.
Så nej, jag är inte stark för att jag överlevde cancern!
Jag fick inte några andra alternativ.
1,5 år levde jag i förnekelse.
Cancern har brutit ned mig många gånger sen dess.
Insikter vad cancern har ställt till det för mig.
Besvikelser, ledsamhet, sorg,
att mitt liv inte kommer bli som innan den oinbjudna gästen, cancern bosatte hos mig.
Jag kommer förmodligen inte kunna jobba heltid.
Jag har alltid velat jobba heltid, tjäna pengar, göra rätt för mig.
Nu är man en fattig "sjukpensionär"/bidragsberoende.
Forskningen går framåt,
och cancer innebär inte alltid dödsdom.
Döden knackar på ens axel, för att visa hur skört livet är.
Överlever man cancern,
så är det den mentala smärta, oro och ångest man får leva med.
Och cancern dödar framtiden som skulle bli.
Men inget ont, som inte har något gott med sig.
Men allt är inte skit.
Jag har blivit en erfarenhet rikare, jag har har fått nya perspektiv i livet.
Jag finner glädje även om det är en daglig kamp med hjärntröttheten,med att
jag överlevde cancern,
att Diesel finns i mitt liv, veta att ens familj finns där när ens liv krisar sig, veta vilka är ens vänner och jag har fått nya vänner som går igenom det jag går igenom, som känner som jag gör och att jag inte är ensam i min situation.
Jag fått träffa fantastiska människor som jag aldrig skulle fått träffa annars.
Men jag önskar inte ens min värsta fiende cancer!
Så jag försöker göra det bästa av situationen, även mitt liv är som en berg och dalbana,
för att jag vill ha livskvalitet.
Men glöm inte bort,
när du möter mig,
att jag är fortfarande Linda / Liia,
inte cancern!
Så tyck inte synd om mig!
När han började röka, så visste man inte hur farligt det var att röka.
Han fick välja mellan att sluta röka, få en operation och få 5-6 år med närstående, eller fortsätta röka och tacka nej till operationen, och dö.
Men farfar valde att få vara med sina närstående 5-6 år och slutade röka.
Men han levde ca 15 år med en lunga. Sista åren var det kämpigt med andningen.
När jag var 8 år, så fick min farmor hjärntumör i lillhjärnan.
Det här var 1997, då forskningen hade inte kommit så långt med behandlingar av hjärntumör i lillhjärnan.
Min farmor sökte dessutom försent, så hon överlevde inte.
Jag minns än idag, sista gången jag träffade farmor, när hon låg på sjukhuset.
Min farmor bad mig och min syster att sätta oss på en var sin sida av henne i sängen.
Jag förstod att det var hennes sätt att säga hej då en sista gång.
Hon bad mig och min syster att alltid hålla oss till sanningen.
Jag trodde hela tiden att hon prata om allt bråk det har varit bland mina farföräldrar, farbröder och pappa.
För det var mycket bråk och lögner.
Idag förstår jag att hon pratade rent allmänt, om att alltid hålla sig till sanningen.
Sanningen vara längst, och hellre sårad av sanningen än av lögn.
Idag, 25 februari, är det 20 år sen, min farmor fick somna in
Jorden blev en tommar plats och himlen blev en vackrare själ rikare.
När jag blickar upp den kalla nattens stjärnbeströdda himlavalv så ser jag en glimmande juvel högt där upp, tillsammans med mina andra änglar som kom efter
Jag var bara ett barn, när jag fick möta cancern, på håll, för första gången.
Men jag förstod att döden var närvarande med deras diagnoser.
Kommer du att dö eller kommer du att överleva?
Men att stå bredvid och titta på hur dom kämpar mot cancern,
men inte kunna göra någonting, så känner man maktlös.
Bara finns där, när dom när dom kämpar för livet.
Att livet är skört, är något jag har växt upp med.
Farmor som inte överlevde cancer, farfar som överlevde men fick leva på lånad tid, syster med medfött hjärtfel och operationer, multisjuk mormor, morfar med Parkinson (som blir ens död efter X antal år) som också levde på lånad tid, en pappa som dog av hjärnblödning,
mamma som börjar bli sköplig och dålig.
Cancern var lika oinbjuden hos mig, när jag fick hjärntumör.
Men jag har aldrig undrat varför just jag fick hjärntumör.
Min nitlott i livet.
Cancer är en sjukdom som river sönder, dödar och förstör.
Den river sönder den trygga tillvaro som en gång var.
Den dödar, den framtid som skulle bli.
Den förstör; lämnar drabbade och närstående med spillrorna kvar.
En orättvisa som aldrig svarar på Varför.
Det är ett krig där alla måste offra något.
Ett krig som saknar vinnare och förlorare.
En av tre får cancer idag, för eller senare.
Och kvar står överlevare ett helvetet.
Man får möta rädsla och ångest, tvingas att hantera rädsla och ångest, minnet för resten av livet, blir en mental kamp.
Överlever man, så är inte cancer över, det är vägen tillbaka till en dräglig vardag som är en kamp.
För mig är det en daglig kamp med hjärntrötthet, kognitiva problem, som är dolt handikapp.
Men det som inte dödar, härdar man.
Och livet är tufft, det gäller att vara lite tuffare då.
Men det är så svårt att vara tuffare än livet, när man möts av cancern.
För jag aldrig känt mig så ensam och svag, när jag verkligen insåg vad jag hade drabbats av.
Så nej, jag är inte stark för att jag överlevde cancern!
Jag fick inte några andra alternativ.
1,5 år levde jag i förnekelse.
Cancern har brutit ned mig många gånger sen dess.
Insikter vad cancern har ställt till det för mig.
Besvikelser, ledsamhet, sorg,
att mitt liv inte kommer bli som innan den oinbjudna gästen, cancern bosatte hos mig.
Jag kommer förmodligen inte kunna jobba heltid.
Jag har alltid velat jobba heltid, tjäna pengar, göra rätt för mig.
Nu är man en fattig "sjukpensionär"/bidragsberoende.
Forskningen går framåt,
och cancer innebär inte alltid dödsdom.
Döden knackar på ens axel, för att visa hur skört livet är.
Överlever man cancern,
så är det den mentala smärta, oro och ångest man får leva med.
Och cancern dödar framtiden som skulle bli.
Men inget ont, som inte har något gott med sig.
Men allt är inte skit.
Jag har blivit en erfarenhet rikare, jag har har fått nya perspektiv i livet.
Jag finner glädje även om det är en daglig kamp med hjärntröttheten,med att
jag överlevde cancern,
att Diesel finns i mitt liv, veta att ens familj finns där när ens liv krisar sig, veta vilka är ens vänner och jag har fått nya vänner som går igenom det jag går igenom, som känner som jag gör och att jag inte är ensam i min situation.
Jag fått träffa fantastiska människor som jag aldrig skulle fått träffa annars.
Men jag önskar inte ens min värsta fiende cancer!
Så jag försöker göra det bästa av situationen, även mitt liv är som en berg och dalbana,
för att jag vill ha livskvalitet.
Men glöm inte bort,
när du möter mig,
att jag är fortfarande Linda / Liia,
inte cancern!
Så tyck inte synd om mig!
0 kommentar(er)
