Jobbade 20% som lokalvårdare och pluggade bokföring för att få fler timmar på kontoret.
Dagarna innan jag skulle fylla 25 år var jag hemma och hade fått någon släng av magsjuka/matförgiftning. Så jag ställde in födelsedagsfika med nära och kära, för att jag ville inte smitta dom. Men jag var på bättringsvägen på min födelsedag.
Men en smygande huvudvärk var på intågande.
Men en smygande huvudvärk var på intågande.
Dagen efter ringde jag till 1177, kl 05, för att jag kände inte igen migränen jag hade fått. Och undrade om det kunde bero på att jag har så lätt att få vätskebrist när jag har magsjuka. (Svimmade en gång när jag var magsjuk i tonåren och fick uppsöka sjukvård, där läkaren sa att jag har sån tendens att svimma, för att jag får vätskebrist då). Hon rekommenderade att äta kokt mat och dricka mycket vatten.
Jag försökte städa lägenheten för att jag inte stod ut hur skitigt det var hemma. Tog badrummet, dammtorka av alla ytor osv. När jag skulle bara dammsuga och svabba golvet, så klarade jag inte av det, för att migränen tog kol på mig. Tog det lugnt resten av dagen.
Kl 05 på söndag 13 juli vaknade jag av att jag hade sån migrän, att jag var tvungen att ringa 1177 igen.
Jag försökte städa lägenheten för att jag inte stod ut hur skitigt det var hemma. Tog badrummet, dammtorka av alla ytor osv. När jag skulle bara dammsuga och svabba golvet, så klarade jag inte av det, för att migränen tog kol på mig. Tog det lugnt resten av dagen.
Kl 05 på söndag 13 juli vaknade jag av att jag hade sån migrän, att jag var tvungen att ringa 1177 igen.
Fick prata med samma sköterska igen. Hon babblade om magsjukan - men jag pratade om min huvudvärk, och till slut så frågade hon mig om det var magsjukan eller huvudvärken jag ringde om.
Så hon började ställa stroke frågorna och det var nej på alla frågor.
Men då sa hon att hon inte kunde hjälpa mig så mycket. och sa att det för jag skulle ändå få vända mig till vårdcentralen på måndagen angående min migrän. Där tappade jag mitt tålamod, och förklarade att jag hade så jävla ont i huvudet så jag inte kunde vänta till på måndag.
Ge mig för fan en tid, sa jag bara.
Ska du svära åt mig, så vet jag inte om jag vill ge dig en tid, fick jag till svar av sköterskan.
Så jag fick förklara att jag hade så jävla ont i huvudet, och ville ha hjälp, och när man ber om hjälp och inte får hjälp, så är man inte jäkla trevlig för att man vill bli av med värken.
Vilket hon sa att hon förstod, och sa att hon hade ingen tid till jourmottagningen, för än 09,30, tackade och tog emot tiden, för hjälp ville jag ha.
På söndagen skulle mina kompisar som bodde 5 mil utanför Örebro hämta mig, så skulle vi åka hem till dom.
Så hon började ställa stroke frågorna och det var nej på alla frågor.
Men då sa hon att hon inte kunde hjälpa mig så mycket. och sa att det för jag skulle ändå få vända mig till vårdcentralen på måndagen angående min migrän. Där tappade jag mitt tålamod, och förklarade att jag hade så jävla ont i huvudet så jag inte kunde vänta till på måndag.
Ge mig för fan en tid, sa jag bara.
Ska du svära åt mig, så vet jag inte om jag vill ge dig en tid, fick jag till svar av sköterskan.
Så jag fick förklara att jag hade så jävla ont i huvudet, och ville ha hjälp, och när man ber om hjälp och inte får hjälp, så är man inte jäkla trevlig för att man vill bli av med värken.
Vilket hon sa att hon förstod, och sa att hon hade ingen tid till jourmottagningen, för än 09,30, tackade och tog emot tiden, för hjälp ville jag ha.
På söndagen skulle mina kompisar som bodde 5 mil utanför Örebro hämta mig, så skulle vi åka hem till dom.
Så jag pratade med min kompis på förmiddagen och sa att jag skulle till jourmottagningen för att jag hade sån huvudvärk. Hon frågade mig om jag verkligen skulle orka vara hos dom, på tanken att dom hade barnen. Sa att det spelade ingen roll, för jag skulle ha lika ont ändå oavsett om jag var med dom eller själv. Men dom skulle inte komma för än kl. 13.
Jag gick till busshållplatsen. Det kändes som att jag vinglade.
~Inbillning~
På jourmottagningen så kom läkaren och hämtade in mig till en undersökningsrum. Men i korridoren så ville hennes kollega ha hennes råd, så jag fick gå in och sätta mig.
Jag gick till busshållplatsen. Det kändes som att jag vinglade.
~Inbillning~
På jourmottagningen så kom läkaren och hämtade in mig till en undersökningsrum. Men i korridoren så ville hennes kollega ha hennes råd, så jag fick gå in och sätta mig.
När hon kommer in i rummet, så säger hon att hon såg att jag var smärtpåverkad.
Hon ställde frågor och gjorde lite undersökningar.
När jag pratade så upplevde jag att jag sluddrade, men tänkte att det borde väl hon märka.
Och så säger hon, att man kan få spänningshuvudvärk av mobiler och att man sitter mycket med dator (jag gick på bokföringskurs då), så hon skrev ut Alvedon och migräntabletter.
Så säger hon att jag sluddrade och frågade mig om jag visste varför jag gjorde. Å min värld, hade jag inte en susning, så jag svarade jag vet inte. Hon frågade mig om jag hade druckit eller tagit nånting. Berättade att jag hade varit magsjuk dagarna innan, så jag har inte kunna druckit, och att jag inte höll på med knark.
Blev jag inte bättre till eftermiddagen efter jag hade tagit medicinen, så ville hon att jag skulle åka in till akuten för en CT-röntgen, och att en sköterska på jourmottagningen skulle ringa och fråga mig hur jag mådde, och att jag kunde givetvis åka in till akuten tidigare om jag blev sämre.
Att gå till apoteket 1-2 km bort var som att driva ett helt företag för mig, och sen gå till bussen för att åka hem.
Grannen satt utanför, och jag bara tänkte att han måste tro att jag är full kl 11 på söndag förmiddagen, men jag orkade bara inte prata med honom.
Lämnade dörren olåst så mina kompisar kunde komma in utan att jag behövde låsa upp för dom. Så jag ringde berättade för mina kompisar vad jourmottagningen sa.
Vid kl 13, så kom dom. Å kliver in, hon hade sagt åt hennes kille att inte skoja med mig (vi skojade rätt friskt), för att hon sa att jag inte mådde så bra och det hördes i telefonen.
Båda var helt bekymrad över hur risig jag såg ut. Hon tyckte att vi skulle åka till akuten.
Men behövde äta först, hon föreslog pizza eftersom jag bor granne med pizzerian.
Men jag frågade henne om hon inte kunde göra kycklinggryta och couscous istället, eftersom jag visste att det
skulle ta tid på akuten, så jag ville också äta. Så bad hon mig att visa vart jag hade grejerna i köket. Jag fick hålla i mig för att jag vinglade så dant och sluddrade när jag pratade. Så skojade dom med mig
"men~Liia, du är för fan full~
Hon fixade lunchen, sedan tittade vi på en film medans vi åt.
Han skojade med mig och trodde att jag hade något sågspån i huvudet som gnager (eftersom jag heter Björk i efternamn), men jag trodde att jag var ihålig, och hon tyckte vi var störda båda två som skojade om något allvarligt.
När vi skulle bege oss till akuten så hade jag blivit typ återställd, och tyckte att vi kunde åka till dom istället. Men då sa han ifrån, och sa att han kör inte 5 mil, och så blir jag dålig och behöver skjutsas in igen, att det var bättre att jag åkte först till akuten och sen kunde vi åka hem till dom. Jag hade packat väskan som jag skulle sova över hos dom.
Vid kl 16, så var jag på akuten, berättade vad jourmottagningen hade sagt.
Hon ställde frågor och gjorde lite undersökningar.
När jag pratade så upplevde jag att jag sluddrade, men tänkte att det borde väl hon märka.
Och så säger hon, att man kan få spänningshuvudvärk av mobiler och att man sitter mycket med dator (jag gick på bokföringskurs då), så hon skrev ut Alvedon och migräntabletter.
Så säger hon att jag sluddrade och frågade mig om jag visste varför jag gjorde. Å min värld, hade jag inte en susning, så jag svarade jag vet inte. Hon frågade mig om jag hade druckit eller tagit nånting. Berättade att jag hade varit magsjuk dagarna innan, så jag har inte kunna druckit, och att jag inte höll på med knark.
Blev jag inte bättre till eftermiddagen efter jag hade tagit medicinen, så ville hon att jag skulle åka in till akuten för en CT-röntgen, och att en sköterska på jourmottagningen skulle ringa och fråga mig hur jag mådde, och att jag kunde givetvis åka in till akuten tidigare om jag blev sämre.
Att gå till apoteket 1-2 km bort var som att driva ett helt företag för mig, och sen gå till bussen för att åka hem.
Grannen satt utanför, och jag bara tänkte att han måste tro att jag är full kl 11 på söndag förmiddagen, men jag orkade bara inte prata med honom.
Lämnade dörren olåst så mina kompisar kunde komma in utan att jag behövde låsa upp för dom. Så jag ringde berättade för mina kompisar vad jourmottagningen sa.
Vid kl 13, så kom dom. Å kliver in, hon hade sagt åt hennes kille att inte skoja med mig (vi skojade rätt friskt), för att hon sa att jag inte mådde så bra och det hördes i telefonen.
Båda var helt bekymrad över hur risig jag såg ut. Hon tyckte att vi skulle åka till akuten.
Men behövde äta först, hon föreslog pizza eftersom jag bor granne med pizzerian.
Men jag frågade henne om hon inte kunde göra kycklinggryta och couscous istället, eftersom jag visste att det
skulle ta tid på akuten, så jag ville också äta. Så bad hon mig att visa vart jag hade grejerna i köket. Jag fick hålla i mig för att jag vinglade så dant och sluddrade när jag pratade. Så skojade dom med mig
"men~Liia, du är för fan full~
Hon fixade lunchen, sedan tittade vi på en film medans vi åt.
Han skojade med mig och trodde att jag hade något sågspån i huvudet som gnager (eftersom jag heter Björk i efternamn), men jag trodde att jag var ihålig, och hon tyckte vi var störda båda två som skojade om något allvarligt.
När vi skulle bege oss till akuten så hade jag blivit typ återställd, och tyckte att vi kunde åka till dom istället. Men då sa han ifrån, och sa att han kör inte 5 mil, och så blir jag dålig och behöver skjutsas in igen, att det var bättre att jag åkte först till akuten och sen kunde vi åka hem till dom. Jag hade packat väskan som jag skulle sova över hos dom.
Vid kl 16, så var jag på akuten, berättade vad jourmottagningen hade sagt.
Jag blev snabb mottagen, med att lämna blodprov, stroke frågor, det var EKG, det var blodtryck, träffa läkare och göra balanstester (Han sa att en 25-åring borde vara frisk och inte vingla och sluddra som jag gjorde), CT-röntgen. Jag blev sämre på akuten för jag började sluddrade. Min kompis sa att jag var vinglig när jag gjorde balanstesterna (eftersom jag blundade och märkte inte själv).
Så jag behövde inte vänta så länge mellan varje undersökning.
Så jag behövde inte vänta så länge mellan varje undersökning.
Så fick jag komma till en undersökningsrum och vänta på läkaren för svar av blodproverna och röntgensvaret. Han berättade att blodproverna visade ingenting. Men att han skulle ringa en neurolog för röntgensvaret hade kommit. Jag trodde inte att det var något fel på mig, för då skulle blodproven visa det
~förnekelse~
Så han var borta ca 25 min. Jag tyckte det inte var så konstigt, för att han skulle få tag på en neurolog och det kunde ha kommit in något akutfall eller att någon kollega behövde rådfråga honom.
Så när han kom in och satte sig på stolen, så frågade jag om han hade hittat nånting bakom pannbenet, på ett skojigt sätt, så säger han Ja, faktiskt, en förändring som dom inte visste var det var för nånting, på 2 cm, och var svullet och därför hade jag hade fått symtomen. Jag skulle bli inlagd, få kortison tabletter på avdelningen, magnetröntgen som skulle göras dagen efter eller på tisdagen för att ta reda vad det var för nånting, för dom kunde inte se det på bilderna.
Hela min värld rasade. Tårarna kom. Tankarna for runt i huvudet. En farmor som dog i hjärntumör, en pappa som dog i hjärnblödning, är det något skit vi har i släkten!? Läkaren satt där, gav mig tid för att samla mig.
Minns än idag, att när han undersökte mig och sen gav mig beskedet, han var så närvarande, allt som var utanför rummet existerade inte. Han var så lugn.
Ringde mamma straxt efter kl. 20.30. Ett jobbigt samtal, för hon visste att jag var på akuten. Hon blev ledsen, såklart. Men sa att jag skulle höra av mig efter jag hade kommit till avdelningen, för jag visste inte när dom skulle hämta mig och vart jag skulle hamna. Bad henne ringa till dom närmaste.
Vid 21 så kom dom och hämtade mig till AVA, för att neuroavdelningen var fullbelagd. Inskrivningssamtal.
Ringde mamma vid 22. Hon ville genast komma till Örebro (bor 10 mil ifrån), men sa till mamma att det var bättre att hon kom dagen efter på morgonen, för värken hade släppt och jag ville bara sova och det skulle ta henne 1,5-2 h att komma.
På måndag fick jag komma till neuroavdelningen.
Hade ett samtal med min neurolog. Han frågade mig om jag hade märkt nåt innan det här. Jag hade märkt att jag hade blivit glömskt och hade svårt att planera, vilket var mina 2 starka egenskaper jag hade, men sökte aldrig för det. Oftare migrän.
Min förändring satt i vänster frontal lob, där personligheten, närminne, initiativförmåga, planeringsförmåga, uppmärksamheten sitter.
Men som tur är att jag inte hade blivit personlighet hade förändrats.
~förnekelse~
Så han var borta ca 25 min. Jag tyckte det inte var så konstigt, för att han skulle få tag på en neurolog och det kunde ha kommit in något akutfall eller att någon kollega behövde rådfråga honom.
Så när han kom in och satte sig på stolen, så frågade jag om han hade hittat nånting bakom pannbenet, på ett skojigt sätt, så säger han Ja, faktiskt, en förändring som dom inte visste var det var för nånting, på 2 cm, och var svullet och därför hade jag hade fått symtomen. Jag skulle bli inlagd, få kortison tabletter på avdelningen, magnetröntgen som skulle göras dagen efter eller på tisdagen för att ta reda vad det var för nånting, för dom kunde inte se det på bilderna.
Hela min värld rasade. Tårarna kom. Tankarna for runt i huvudet. En farmor som dog i hjärntumör, en pappa som dog i hjärnblödning, är det något skit vi har i släkten!? Läkaren satt där, gav mig tid för att samla mig.
Minns än idag, att när han undersökte mig och sen gav mig beskedet, han var så närvarande, allt som var utanför rummet existerade inte. Han var så lugn.
Ringde mamma straxt efter kl. 20.30. Ett jobbigt samtal, för hon visste att jag var på akuten. Hon blev ledsen, såklart. Men sa att jag skulle höra av mig efter jag hade kommit till avdelningen, för jag visste inte när dom skulle hämta mig och vart jag skulle hamna. Bad henne ringa till dom närmaste.
Vid 21 så kom dom och hämtade mig till AVA, för att neuroavdelningen var fullbelagd. Inskrivningssamtal.
Ringde mamma vid 22. Hon ville genast komma till Örebro (bor 10 mil ifrån), men sa till mamma att det var bättre att hon kom dagen efter på morgonen, för värken hade släppt och jag ville bara sova och det skulle ta henne 1,5-2 h att komma.
På måndag fick jag komma till neuroavdelningen.
Hade ett samtal med min neurolog. Han frågade mig om jag hade märkt nåt innan det här. Jag hade märkt att jag hade blivit glömskt och hade svårt att planera, vilket var mina 2 starka egenskaper jag hade, men sökte aldrig för det. Oftare migrän.
Min förändring satt i vänster frontal lob, där personligheten, närminne, initiativförmåga, planeringsförmåga, uppmärksamheten sitter.
Men som tur är att jag inte hade blivit personlighet hade förändrats.
Vi kom fram att jag hade haft det ca 1 år iaf. Frågade om mina hemförhållande. Berättade att jag hade varit singel ett år tillbaka, och han undrade om det berodde på tumören eller av andra skäl ändå, nu när vi hade facit i hand. Men det berodde av andra skäl.
Jag frågade om att köra bil. Men han avrådde mig pga uppmärksamheten kunde vara påverkad.
Var inlagd i 8 dygn totalt, för att jag inte fick tid för än på tisdag kl 15 på magnetröntgen, fick svar på onsdag att det skulle skickas till Uppsala för bedömning.
Jag och pensionärerna på avdelningen som låg i sina sängar kl 20.00. Jag fick inte lämna avdelningen själv pga. epilepsi risken.
Jag och min kompis hade ju bokat Gotlandsresa. Så jag försökte få permission från sjukhuset, men dom ville inte släppa mig för jag kunde få epilepsi anfall, och är jag på Gotland så kan dom inte hjälpa mig, och att jag kliver ur kön för Uppsala, och där med ta längre tid att få hjälp. Både mamma och min kompis var arg på mig för att jag försökte få permission.
På fredagen vid ronden hade dom inte hört något från Uppsala, men han skulle ringa på eftermiddagen och kolla. På eftermiddagen kommer neurologen och berättade att personalen skulle precis hem när han ringde, och att Uppsala trodde att jag skulle behövas opereras, men han ville inte dra slutsatsen själv och ville ta upp det på ronden på måndagen så jag var tvungen att vara inskriven på helgen också. Blev lite paff på fredagen när Uppsala ringde och frågade mig om jag hade tid att prata med en neurolog från Uppsala på måndagen.
Men jag fick 3 nätter permission under dom 8 dygnen jag var inskriven, så länge jag hade sällskap hemma.
På måndag så hade jag ett möte med en neurolog som skulle berätta att jag skulle göra en vävnadsprov för att se om jag behövde operera bort tumören eller inte, om den var godartad eller elakartad cancer.
Så en neurolog från Uppsala ringde mig när jag satt med neurologen på avdelningen. Hon berättade ungefär samma sak som han hade just berättat. Men när hon berättade så uppfattade jag som att dom skulle ta hela tumören, så jag frågade om dom skulle ta hela, vilket dom skulle göra, sa hon.
Skulle få en operationstid 6-8 veckor, eftersom mitt inte var akut, dels för att kortisonet gjorde att det inte var svullet samt att jag inte hade fått några epilepsi anfall, och skulle äta kortison tills operationen, men att jag skulle trappa ner från 24 tabletter om dagen till 4 tabletter.
Jag blev utskriven på måndagen, och tyckte det skulle bli underbart skönt att få komma själv och få egen tid igen.
Kortisonet gjorde mig speedad, så jag kunde inte sova mer än 1 h per dygn, vilket gjorde mig orkeslös. Jag var konstant hungrig, ingen mättnadskänsla. Jag blev fan rädd själv att man inte hade någon mättnadskänsla, Fick ackne på överkroppen, jag var uppsvullen som en ballong.
Och det här var starten till mina sömnproblem, som jag har än idag. efter 3 år.
Jag ville inte att mina nära och kära berätta vint och brett. att jag hade fått hjärntumör, för dels för att jag inte ville att någon skulle tycka synd om mig och för att folk skulle höra av sig bara för att jag har fått ~cancer~.Jag skämdes väl lite grann.
~Förnekelse att jag var allvarligt sjuk.~
Jag frågade om att köra bil. Men han avrådde mig pga uppmärksamheten kunde vara påverkad.
Var inlagd i 8 dygn totalt, för att jag inte fick tid för än på tisdag kl 15 på magnetröntgen, fick svar på onsdag att det skulle skickas till Uppsala för bedömning.
Jag och pensionärerna på avdelningen som låg i sina sängar kl 20.00. Jag fick inte lämna avdelningen själv pga. epilepsi risken.
Jag och min kompis hade ju bokat Gotlandsresa. Så jag försökte få permission från sjukhuset, men dom ville inte släppa mig för jag kunde få epilepsi anfall, och är jag på Gotland så kan dom inte hjälpa mig, och att jag kliver ur kön för Uppsala, och där med ta längre tid att få hjälp. Både mamma och min kompis var arg på mig för att jag försökte få permission.
På fredagen vid ronden hade dom inte hört något från Uppsala, men han skulle ringa på eftermiddagen och kolla. På eftermiddagen kommer neurologen och berättade att personalen skulle precis hem när han ringde, och att Uppsala trodde att jag skulle behövas opereras, men han ville inte dra slutsatsen själv och ville ta upp det på ronden på måndagen så jag var tvungen att vara inskriven på helgen också. Blev lite paff på fredagen när Uppsala ringde och frågade mig om jag hade tid att prata med en neurolog från Uppsala på måndagen.
Men jag fick 3 nätter permission under dom 8 dygnen jag var inskriven, så länge jag hade sällskap hemma.
På måndag så hade jag ett möte med en neurolog som skulle berätta att jag skulle göra en vävnadsprov för att se om jag behövde operera bort tumören eller inte, om den var godartad eller elakartad cancer.
Så en neurolog från Uppsala ringde mig när jag satt med neurologen på avdelningen. Hon berättade ungefär samma sak som han hade just berättat. Men när hon berättade så uppfattade jag som att dom skulle ta hela tumören, så jag frågade om dom skulle ta hela, vilket dom skulle göra, sa hon.
Skulle få en operationstid 6-8 veckor, eftersom mitt inte var akut, dels för att kortisonet gjorde att det inte var svullet samt att jag inte hade fått några epilepsi anfall, och skulle äta kortison tills operationen, men att jag skulle trappa ner från 24 tabletter om dagen till 4 tabletter.
Jag blev utskriven på måndagen, och tyckte det skulle bli underbart skönt att få komma själv och få egen tid igen.
Kortisonet gjorde mig speedad, så jag kunde inte sova mer än 1 h per dygn, vilket gjorde mig orkeslös. Jag var konstant hungrig, ingen mättnadskänsla. Jag blev fan rädd själv att man inte hade någon mättnadskänsla, Fick ackne på överkroppen, jag var uppsvullen som en ballong.
Och det här var starten till mina sömnproblem, som jag har än idag. efter 3 år.
Jag ville inte att mina nära och kära berätta vint och brett. att jag hade fått hjärntumör, för dels för att jag inte ville att någon skulle tycka synd om mig och för att folk skulle höra av sig bara för att jag har fått ~cancer~.Jag skämdes väl lite grann.
~Förnekelse att jag var allvarligt sjuk.~
0 kommentar(er)
