Idag var det dags för besiktning.
Igår när jag hade lagt mig i sängen,
så kröp det i hela kroppen,
för att jag skulle göra röntgen idag.
Vakna med ångest.
Just såna här dagar,
får mig att känna att jag inte har
kontroll över mitt liv.
Jag flippar ur psykiskt,
rädd, ångest, svag, sorg, misslyckad,
ensam, osäker på allt och alla
samband röntgen.
Duger jag som jag är!?
Jag vill inte gå igenom helvetet igen!
Påminns vad eländet har ställt till det,
att jag lever inte som jag gjorde innan cancern.
Att jag hela tiden måste tänka att viljan och förmågan
ska gå hand i hand.
Att jag måste avstå från vad jag vill göra,
för att jag orkar inte på längre sikt.
Testar mig fram, men ser varningstecknen,
när jag inte kommer orkar med på sikt,
när jag inte orkar med vardagssysslor,
fritidsintressen, kompisar och
får migrän, och det begränsar mig
att leva.
Jag är tacksam för att mamma
ställer upp att följa med till röntgen,
som psykiskt stöd, att jag har någon
som väntar på mig när jag känner
mig nedbruten,
för att jag tycker att det är psykiskt och fysiskt
påfrestande att ligga 1 h på en hård brits
och det låter som byggarbetsplats,
fast jag har The Hives i lurarna.
Så Citodon, Mamma och Sobril för att
överleva den fysiska smärta i ryggen
och lugnande för psyket.
Även om hon sitter i väntrummet,
så har jag någon som tar hand om mig
lite extra när jag är nedbruten, betyder väldigt mycket
för mig 💗
Idag blev jag lite smått panikslagen
när kontrasten rann längs efter min arm,
tanken att inte få tillräckligt med kontrast för bilden,
att dem inte kan jämför bilder och ev. upptäcka förändring,
att det kommer ta ännu längre tid innan röntgen är över,
ännu en bild som tar 5-10 min.
Personalen märkte att det var hål i slangen,
slangen mellan infarten och maskinen som
sprutar in kontrasten när personalen trycker på knappen.
Shit happens, men plågsamt.
Skönt att det var en morgon tid,
så fick vi umgås ett par timmar efteråt.
Att få umgås med sin älskade mamma,
att få känna sig älskad och omhändertagen
efter en jobbig kontroll.
Att vi får ses ännu en dag, är en gåva
för mig, för att jag vet inte om jag kommer
få träffa mamma en nästa gång.
Tack mamma att du följde med mig 💕
Med din närvaro får mig att må lite bättre.
Jag älskar dig 💖
\n\n
Igår när jag hade lagt mig i sängen,
så kröp det i hela kroppen,
för att jag skulle göra röntgen idag.
Vakna med ångest.
Just såna här dagar,
får mig att känna att jag inte har
kontroll över mitt liv.
Jag flippar ur psykiskt,
rädd, ångest, svag, sorg, misslyckad,
ensam, osäker på allt och alla
samband röntgen.
Duger jag som jag är!?
Jag vill inte gå igenom helvetet igen!
Påminns vad eländet har ställt till det,
att jag lever inte som jag gjorde innan cancern.
Att jag hela tiden måste tänka att viljan och förmågan
ska gå hand i hand.
Att jag måste avstå från vad jag vill göra,
för att jag orkar inte på längre sikt.
Testar mig fram, men ser varningstecknen,
när jag inte kommer orkar med på sikt,
när jag inte orkar med vardagssysslor,
fritidsintressen, kompisar och
får migrän, och det begränsar mig
att leva.
Jag är tacksam för att mamma
ställer upp att följa med till röntgen,
som psykiskt stöd, att jag har någon
som väntar på mig när jag känner
mig nedbruten,
för att jag tycker att det är psykiskt och fysiskt
påfrestande att ligga 1 h på en hård brits
och det låter som byggarbetsplats,
fast jag har The Hives i lurarna.
Så Citodon, Mamma och Sobril för att
överleva den fysiska smärta i ryggen
och lugnande för psyket.
Även om hon sitter i väntrummet,
så har jag någon som tar hand om mig
lite extra när jag är nedbruten, betyder väldigt mycket
för mig 💗
Idag blev jag lite smått panikslagen
när kontrasten rann längs efter min arm,
tanken att inte få tillräckligt med kontrast för bilden,
att dem inte kan jämför bilder och ev. upptäcka förändring,
att det kommer ta ännu längre tid innan röntgen är över,
ännu en bild som tar 5-10 min.
Personalen märkte att det var hål i slangen,
slangen mellan infarten och maskinen som
sprutar in kontrasten när personalen trycker på knappen.
Shit happens, men plågsamt.
Skönt att det var en morgon tid,
så fick vi umgås ett par timmar efteråt.
Att få umgås med sin älskade mamma,
att få känna sig älskad och omhändertagen
efter en jobbig kontroll.
Att vi får ses ännu en dag, är en gåva
för mig, för att jag vet inte om jag kommer
få träffa mamma en nästa gång.
Tack mamma att du följde med mig 💕
Med din närvaro får mig att må lite bättre.
Jag älskar dig 💖
\n\n
\n\n
\n\n
\nNedbruteten efter röntgen.
\nEfter några timmar med älskade mamma <3
\n