Ens hår är en del av sin identitet.
När jag blev strålade blev så berättade sjuksköterskan,
att jag kommer tappa håret, och att det kan ta 4-6 månader innan det kommer tillbaka.
Håret kan bli förändrad när man blir strålad.
Man kan få rakt hår, lockigt hår, ändrad hårfärg.
Jag hade brunt, tjockt och lockigt hår.
Jag tyckte att det inte skulle göra nånting om jag fick lite tunnare hår.
För jag levde i förnekelse.
Mediciner för andra åkommor kan också ändra karaktären av sitt hår.
Men jag tappade håret alldelse för mycket,
för att orka stå ut med att tappa håret, så fort jag
- tvättade håret
- torkade håret
- borstade håret
- tog i håret
Så jag valde att raka av håret oktober 2013.
Maj 2014 började håret växa jämnt,
så jag började spara ut håret.
Men så fort lockarna kom så rakade jag av till 27-30 mm,
och rakade väl en gång i månaden.
Jag upplevde att mitt hår blev mörkare.
Jag försökte spara ut håret en gång,
men jag gav upp och rakade bort lockarna.
För ca 6 månader, så gjorde min andra försök att spara ut håret till page.
Och jag upplever att min hårfärg inte alls mörkare längre, att det har bleknat.
Men nu inser jag att jag har fått tunnare hår.
Man saknar inte kon förrän båset är tomt.
Nu blir jag lite rädd för framtiden, när man blir äldre,
för eventuellt ytterligare förändring av håret,
pga genetiska och medicinska skäl.
För jag vill inte bli tunnhårig på äldre dar :-/
om jag blir så pass gammal.
Tror det eller ej,
men håret är en del av sin identitet,
tjej som kille,
kvinna som man.
Men men, man ska inte oroa sig för framtiden,
för man ska leva här och nu,
och ta vara på livet i nuet,
för man vet inte vad som sker i morgon dagen.
Så passa på att uppskatta allt bra i livet just nu,
och berättade allt positivt du vill säga till någon som står dig <3
Imorgon kan det vara försent.
Sista tiden har jag tänkt väldigt mycket på mina närstående,
hur dom upplevde när dom fick veta att jag hade fått hjärntumör.
För att jag kände att det var jag som fick trösta mina närstående,
och jag var inte berörd av att jag hade fått hjärntumör.
Jag tänker hur jobbigt det är för en närstående att se på
någon som blir drabbad allvarligt sjukdom,
och man upplever maktlöshet och inte kunna hjälpa till,
bara se på.
Jag började bearbeta allt,
när det inte var så intensivt med vården,
och jag skulle återgå till livet, det var väl
13-14 månader efter jag blev sjuk.
Många besvikelser sen dess, svårt att acceptera till en början,
men efter ett tag blir man tvingad att acceptera,
för att orka och gå vidare, så man inte fortsätter
att misslyckas gång på gång,
för det bara blir besvikelser.
The Show Must Go On...
När jag blev strålade blev så berättade sjuksköterskan,
att jag kommer tappa håret, och att det kan ta 4-6 månader innan det kommer tillbaka.
Håret kan bli förändrad när man blir strålad.
Man kan få rakt hår, lockigt hår, ändrad hårfärg.
Jag hade brunt, tjockt och lockigt hår.
Jag tyckte att det inte skulle göra nånting om jag fick lite tunnare hår.
För jag levde i förnekelse.
Mediciner för andra åkommor kan också ändra karaktären av sitt hår.
Men jag tappade håret alldelse för mycket,
för att orka stå ut med att tappa håret, så fort jag
- tvättade håret
- torkade håret
- borstade håret
- tog i håret
Så jag valde att raka av håret oktober 2013.
Maj 2014 började håret växa jämnt,
så jag började spara ut håret.
Men så fort lockarna kom så rakade jag av till 27-30 mm,
och rakade väl en gång i månaden.
Jag upplevde att mitt hår blev mörkare.
Jag försökte spara ut håret en gång,
men jag gav upp och rakade bort lockarna.
För ca 6 månader, så gjorde min andra försök att spara ut håret till page.
Och jag upplever att min hårfärg inte alls mörkare längre, att det har bleknat.
Men nu inser jag att jag har fått tunnare hår.
Man saknar inte kon förrän båset är tomt.
Nu blir jag lite rädd för framtiden, när man blir äldre,
för eventuellt ytterligare förändring av håret,
pga genetiska och medicinska skäl.
För jag vill inte bli tunnhårig på äldre dar :-/
om jag blir så pass gammal.
Tror det eller ej,
men håret är en del av sin identitet,
tjej som kille,
kvinna som man.
Men men, man ska inte oroa sig för framtiden,
för man ska leva här och nu,
och ta vara på livet i nuet,
för man vet inte vad som sker i morgon dagen.
Så passa på att uppskatta allt bra i livet just nu,
och berättade allt positivt du vill säga till någon som står dig <3
Imorgon kan det vara försent.
Sista tiden har jag tänkt väldigt mycket på mina närstående,
hur dom upplevde när dom fick veta att jag hade fått hjärntumör.
För att jag kände att det var jag som fick trösta mina närstående,
och jag var inte berörd av att jag hade fått hjärntumör.
Jag tänker hur jobbigt det är för en närstående att se på
någon som blir drabbad allvarligt sjukdom,
och man upplever maktlöshet och inte kunna hjälpa till,
bara se på.
Jag började bearbeta allt,
när det inte var så intensivt med vården,
och jag skulle återgå till livet, det var väl
13-14 månader efter jag blev sjuk.
Många besvikelser sen dess, svårt att acceptera till en början,
men efter ett tag blir man tvingad att acceptera,
för att orka och gå vidare, så man inte fortsätter
att misslyckas gång på gång,
för det bara blir besvikelser.
The Show Must Go On...
0 kommentar(er)
