Liia

Operation
Cellerna delas fel, och därför blir det cancer. 
Så att jag fick cancer, var min nitlott i livet. 

Fram till operationen var jag sjukskriven. 
Jag var rätt trött av kortison, uppsvullen som en ballong. 
Sov 1 h per natt, så orken fanns inte med mig att göra så mycket.
Det var att vara med nära och kära jag var med och njuta av sommar värmen. 
Mina nära kära fick en chock när jag drabbades av hjärntumör. 

Operation
Torsdag den 8 augusti åkte jag till Uppsala, för inskrivning. 
Träffade min kontaktsjuksköterska, uskor, han som skulle operera mig och narkosen. Lite underskrifter på att dom fick göra studier på mig.

Jag var mest orolig för hur ont jag skulle ha efter operationen, men narkosen sa att det är väldigt många som tror att man får ont, men det är väldigt få som får ont efter operation. Det var en rutinpperation. 

Jag är fortfarande i ~förnekelse~

Jag hade opererad fredagen 9 augusti kl.06.
Så jag skojar på facebook på operationsdagen med inlägg 
"Hörni det är äntligen fredag! Helg! Själv ska jag nog på maskerad fest idag och klä ut mig som en zombie i lustige huset ;-) ha en trevlig helg ;-)". 
Dom som visste att jag skulle opereras, tyckte det var bra att jag hade humorn kvar, medan dom som inte visste något trodde att jag skulle på fest. 

Operationen gick bra. Jag var inte alls nervös eller rädd för att dom skulle gräva i mitt huvud. Var ju en rutinoperation. Fick börja med kortison 24 tabletter om dagen tills jag hade trappat ner till 4 om dagen, och sen sluta, eftersom hjärnan blir svullen när man opererar i den. Levde fortfarande i förnekelse.

Dom rakade bara där dom skulle skära, så det var bara byta sidbena så skulle det dölja ärret. Jag var beredd på att raka av allt hår.

Mådde illa pga narkosen, så jag fick ligga till lördag kvällen, skulle egentligen ligga kvar över natten, men någon var mer behövande av min plats än jag. Gjorde röntgen på lördag kvällen, men mådde så illa att jag ville spy, så röntgen avbröts, och gjordes dagen efter. Röntgens gjordes för att se om dom fick bort all tumör, vilket dom hade fått. Det var som geléklumpt, sa han som opererade mig.

När jag hade vaknat ur narkosen så bad jag personalen ringa till mamma och berätta att operationen gick bra, men jag orkar inte prata just nu. Sen när jag orkade prata så bad jag dom slå nr till min kompis. Så hon blev paff att det var jag som ringde och sa "va fan, kan du prata!?" och jag blev paff över hon frågade mig det. Visade sig att mamma hade ringt henne och sagt att jag inte kunde prata haha ^_^. 
Tror nog mamma var rätt orolig, och rädslan tog över hennes tolkning vad personalen hade sagt, så jag fick ringa mamma också. 

Jag tyckte att ingen behövde hälsa på mig i Uppsala eftersom det var 20 mil enkel väg för dom, men min kompis envisade sig att hon skulle hälsa på mig på söndagen, och tyckte minsann att mamma skulle också göra det. Jag tyckte att det var bättre att dom hälsade på mig på onsdag när jag skulle ligga USÖ istället ett par dagar för observation.  Mina vänner kom på söndagen och hälsade på mig, och jag var på benen. Och på måndagen kom mamma och hennes sambo och hälsade på.

På onsdagen fick jag åka ambulans till Örebro och vara inlagd där då.  Fick feber på kvällen, men inget på morgonen, så höll det på till tisdagen. Jag hade hoppats att jag kunde komma få hem till helgen. Fick lite besök på USÖ, var rätt dött annars på avdelningen. Fick inte lämna avdelningen själv pga epilepsirisken. 

På måndagen fick jag veta vad min tumör hette, oligodendrogliom grad 1 och 2. Neurologen tyckte att jag skulle vara kvar, för det kan komma som en chock. Som om jag skulle kunna googla om tumören när jag inte visste hur man skrev det. På tisdagen så var mamma och hälsade på mig. Så kom neurologen och sa att jag kunde få åka hem, för annars skulle jag har skrivit ut mig själv, sa hon ^_^ Men det var viktigt att jag hörde av mig om febern inte blev bättre. Men när jag fick komma hem, så blev jag bättre.

Tappade all vardagsmotionen på 14 dagar, så jag fick pina mig ut och gå. Första promenaden tänkte jag en liten promenad, höll på att ge upp efter 1 km, men jag var bestämd att jag skulle gå 3 km, och sen fortsätta med att ut och gå varje dag och utöka till 5 km.

Jag fick inte lyfta mer än ett kg och jag fick inte städa första månaden. Så min kompis hjälpte mig att städa och tvätta en vecka. Sen kom mamma och hjälpte mig med tvätt och städa, så åkte jag och hennes sambo och handlade så jag inte behövde lyfta. Att göra vardagssyslorna var som att driva ett helt företag själv.