Relationer är väldigt komplicerat.
Inte blir det lättare när man blir sjuk samt att ha hjärntrötthet.
Har lärt mig med tiden hur viktigt det är att omges av människor som ger mycket kärlek och energi.
Nu när man har hjärntrötthet, och mindre energi
har man fått välja bort människor som tar mer energi än vad dom ger.
Nu orkar jag med halvdanta relationer, som jag kunde ta när jag när jag var frisk.
Min mamma har varit ett fantastsik anhörig, fast det är jobbigt och se på när ens barn får cancer.
Dessutom bo 10 mil ifrån varandra, då hon bor kvar i Fagersta och jag i Örebro. Önskar att vi bodde varandra närmre.
Hon är en viktig stöd som följer med mig till vården.
Eftersom jag har dåligt minne, och att ha cancer, så är det svårt att ta in all information själv, så är det bra att ha en anhörig med sig, för att kunna fråga sen vad som har sagt på ett sjukhusbesök.
Jag har saknat pappa väldigt mycket under den här perioden, att jag har behövt hans stöd som förälder, men också underlätta mammas börda som anhörig. att ha pappa som kunna följt med mig till vården. Kan inte vara så lätt som ensam förälder att närvara 100%. Men jag vet att hon har funnits till 100% för mig.
Men jag är lite ledsen för att min frustration har gått utöver henne, när livet skiter sig.
Har mina syskon som har varit väldigt viktigt stöd för mig.
Förstår att jag har hjärntrötthet och anpassar så det funkar för mig.
Jag har en storebror och 2 storasystrar.
Dock umgås jag bara med min storebror och min ena storasyster.
Jag vill inte umgås med min ena syster, och det var så innan jag blev sjuk, av massa anledningar som jag inte tänker ta upp här.
Bara för att man är syskon, så betyder det inte att man behöver ha kontakt.
Man väljer inte vem man är släkt med, men man kan välja vänner.
Jag gjorde klart för min syster, att bara för att jag blev svårt sjuk, så betyder det inte att jag vill ha kontakt med henne iaf, för jag tycker inte att det ska behöva ske något allvarligt för att min syster ska visa att hon bryr sig.
Vi har inte umgåtts på flera år, och båda har bett oss fel mot varandra, utan att jag berättade varför jag betedde mig som jag gjorde mot henne. Några månader efter jag blev sjuk, bjöd jag hem henne till mig, och förklarade varför jag inte vill umgås med henne. Jag har inga problem att vara samma rum som henne, och jag prata bara allmänna saker med henne.
Å så var det här med vänner när man blir svårt sjuk.
Vissa har jag kommit närmare, vissa har gått.
Vissa har visa sitt rätta jag efter ett tag.
Jag får fokusera på dom som får mig att må bra.
Jag har fått lära nya människor, som jag annars aldrig skulle ha träffat om jag inte hade fått cancer.
Och jag har återupptagit kontakt med en gammal vän.
Och det är som hon säger, man behöver inte ses så ofta för att ha en bra relation.
Inte blir det lättare när man blir sjuk samt att ha hjärntrötthet.
Har lärt mig med tiden hur viktigt det är att omges av människor som ger mycket kärlek och energi.
Nu när man har hjärntrötthet, och mindre energi
har man fått välja bort människor som tar mer energi än vad dom ger.
Nu orkar jag med halvdanta relationer, som jag kunde ta när jag när jag var frisk.
Min mamma har varit ett fantastsik anhörig, fast det är jobbigt och se på när ens barn får cancer.
Dessutom bo 10 mil ifrån varandra, då hon bor kvar i Fagersta och jag i Örebro. Önskar att vi bodde varandra närmre.
Hon är en viktig stöd som följer med mig till vården.
Eftersom jag har dåligt minne, och att ha cancer, så är det svårt att ta in all information själv, så är det bra att ha en anhörig med sig, för att kunna fråga sen vad som har sagt på ett sjukhusbesök.
Jag har saknat pappa väldigt mycket under den här perioden, att jag har behövt hans stöd som förälder, men också underlätta mammas börda som anhörig. att ha pappa som kunna följt med mig till vården. Kan inte vara så lätt som ensam förälder att närvara 100%. Men jag vet att hon har funnits till 100% för mig.
Men jag är lite ledsen för att min frustration har gått utöver henne, när livet skiter sig.
Har mina syskon som har varit väldigt viktigt stöd för mig.
Förstår att jag har hjärntrötthet och anpassar så det funkar för mig.
Jag har en storebror och 2 storasystrar.
Dock umgås jag bara med min storebror och min ena storasyster.
Jag vill inte umgås med min ena syster, och det var så innan jag blev sjuk, av massa anledningar som jag inte tänker ta upp här.
Bara för att man är syskon, så betyder det inte att man behöver ha kontakt.
Man väljer inte vem man är släkt med, men man kan välja vänner.
Jag gjorde klart för min syster, att bara för att jag blev svårt sjuk, så betyder det inte att jag vill ha kontakt med henne iaf, för jag tycker inte att det ska behöva ske något allvarligt för att min syster ska visa att hon bryr sig.
Vi har inte umgåtts på flera år, och båda har bett oss fel mot varandra, utan att jag berättade varför jag betedde mig som jag gjorde mot henne. Några månader efter jag blev sjuk, bjöd jag hem henne till mig, och förklarade varför jag inte vill umgås med henne. Jag har inga problem att vara samma rum som henne, och jag prata bara allmänna saker med henne.
Å så var det här med vänner när man blir svårt sjuk.
Vissa har jag kommit närmare, vissa har gått.
Vissa har visa sitt rätta jag efter ett tag.
Jag får fokusera på dom som får mig att må bra.
Jag har fått lära nya människor, som jag annars aldrig skulle ha träffat om jag inte hade fått cancer.
Och jag har återupptagit kontakt med en gammal vän.
Och det är som hon säger, man behöver inte ses så ofta för att ha en bra relation.
0 kommentar(er)
